Det är äntligen sol ute, tänker jag, och passar på att sätta mig på balkongen för att lyssna på dagens föreläsning som sker via Zoom. Det är nytt för såväl föreläsare som studenter, och det känns underligt att då och då behöva påpeka att skärmen frusit, att min klasskompis mikrofon inte fungerar eller att man inte hörde vad läraren nyss förklarade och kan de snälla repetera?
Det är konstigt, att få sitta och njuta av solens värme medan man lyssnar på en föreläsning när man egentligen ska sitta på universitetet – man får passa på tänker jag, och knäpper en burk Cola medan läraren svarar på en fråga mina kursare nyss ställde.
Det pratas mycket om att vi har våra liv alltmer online, där vi underhåller relationer via Messenger, skickar dubbelhakebilder med hundfilter på Snapchat, och där vi uppdateras om vad ens bekantskapskrets gör på Instagram. Vi swishar, twittrar, tiktokar och streamar serier på dygnets alla timmar utan att ägna en tanke åt det. Så när Folkhälsomyndigheten rekommenderade, på grund av Covid-19’s framfart, att man ska stanna hemma i den mån det går var min första reaktion att det inte borde vara några problem. Jag är trots allt hemma själv väldigt mycket ändå, hur ska det kunna bli värre?
Tre dagar efter att Karlstads Universitet stängde, och därmed tre dagar hemma, låg jag på min säng och undrade om jag någonsin skulle få träffa en annan människa igen. Jag, som alla andra, hade sträcktittat en eller två serier och pratat mycket med min mamma på FaceTime, kände trots allt ändå att jag var isolerad. Att uppdatera Twitter varje kvart hjälpte inte, att rulla tummarna hjälpte inte och att äta mat hjälpte bara en gnutta. Jag satt och pratade med mina vänner genom en videoapp i timmar bara för att känna någon form av mänsklig kontakt. Senare, när jag insåg att kanske, trots allt, kunde jag få träffa någon lite då och då, höjdes mitt humör signifikant. Trots en neddragning på aktiviteten i mitt sociala liv blir jag alltid glad över att få se någon i kött och blod, och tänk när vi får klartecken att kramas, gå ut och dansa och skaka hand igen. Jag kommer antagligen krama mina grannar, som jag bara sagt hej till förut, dansa som aldrig förut och förfina mitt handslag så det är bestämt men vänligt.
När föreläsningen är klar för dagen klättrar jag nästan på väggarna för att jag är så rastlös och skulle göra allt för att få prata, skratta och retas med mina vänner. En kan ju tycka att livet sker mycket online, men när det kommer till kritan vill jag bara sitta bredvid någon, kolla på en film eller lösa ett pussel och bara vara tillsammans. Det kommer jag nog alltid värdera högt.
