Som vilken torsdag i februari som helst kan tyckas. Ruggigt och blött här i mellansverige; inte mycket för världen. Det plingar till i sambons telefon. Svärmor skriver att NASA håller på att göra något på Mars. Konstigt! Detta var inget som nämndes på radion för en timme sedan. En internetsökning senare och vi sitter båda som klistrade framför en precis påbörjad livesändning från NASAs mission control center i Amerika. Den kvinnliga programledaren med stora örhängen berättar att inom några timmar kommer förhoppningsvis deras nästa rover (landfarkost) landa på den röda planeten, för att bli den femte Amerikanska rovern på Mars.
Livesändningen, som mer har strukturen av ett faktiskt TV-program än en spontan skildring i realtid, tar med observatören på en resa tillbaka till juli 2020, då rovern vid namn Perseverance skickades iväg på sin långa resa till vår grannplanet. Resan dit har alltså tagit över ett halvt år och just idag, den 18 februari 2021, ska landningen ske. Sändningen klipper mellan olika forskare som entusiastiskt berättar om roboten, dess funktioner och dess uppdrag. Då och då får de även tittarfrågor från barn och stundom klipps animerade sekvenser in som förklarar hur landningen ska gå till. Kortare faktatexter berättar om förhållandet på Mars och emellanåt återvänder fokuset till kontrollrummets alla förväntningsfulla medarbetare.
Detta var ju spännande! Skrivblocket åker fram och den där tvätten som skulle hängts för en kvart sedan får snällt ligga kvar i maskinen en stund till. Nu gäller perseverance eller “uthållighet” om man skulle översätta landfarkostens namn till svenska. Namnet har givits av 13-åriga Alexander Mather som vann NASAs namntävling. Perseverance har skjutits upp i förhoppning om att kunna undersöka om det funnits liv på Mars, eller som forskarna uttrycker det ancient life. Man har med hjälp av tidigare landfarkoster förstått att det en gång i tiden funnits vatten på Mars. En videosimulering visar den krater (Jezero crater) som roboten ska nedstiga i. I kratern ses en tydlig in- och utmynning där vatten en gång transporterats. Kratern har med andra ord varit en “sjö” en gång i tiden.
Det är i Jezero crater som Perseverance ska börja sitt arbete, i deltaområdet vid ena mynningen. Roboten är till stor del lik den välkända Curiosity, rovern som Amerika senast skickade till Mars 2012. Nu nästan tio år senare har både hårdvara och mjukvara uppdaterats. Perseverance har försetts med en jordborr och i sökandet efter dåtida liv ska denna användas. Fynden kommer samlas i sterila provrör som ska skickas tillbaka till jorden för analys. Om allt går enligt plan beräknas provrören vara tillbaka 2031, alltså om bara tio år. Inte konstigt att forskarna är uppspelta!
Sändningen klipper tillbaka till kontrollrummet där teamet sitter med ett skrivbords mellanrum mellan varandra iförda munskydd och på samtliga bänkar står en flaska handsprit. Man tas snabbt tillbaka till jorden och påminns om pandemin vi befinner oss i. Självklart har Covid-19 påverkat NASAs arbete också! Landningsansvarige Allen Chen håller ett kortare tal där han ger uttryck för hur konstigt det är att endast hälften av medarbetarna får vara på plats på jobbet vid en så stor och viktig händelse. Tvättmaskinen piper men ingen lämnar soffan.
Fler frågor varvas med att tittarbilder med hashtaggen #CoundownToMars visar hur människor över hela världen deltar vid evenemanget. Just nu är det strax över en miljon som följer livesändningen. Vilken otrolig tid vi lever i! Frågan är egentligen vad som är coolast: att sociala medier öppnat dörrar för människor över hela världen att nätverka och dela sina tankar, idéer och påhitt, eller att vi faktiskt kan kommunicera med en robot som är i snitt 78 340 000 kilometer bort. Okej, det sista exemplet är kanske lite mer surrealistiskt.
Ju närmare Perseverance närmar sig Mars desto mer börjar människorna i kontrollrummet på NASA att skruva på sig. Större fokus läggs på datorskärmarna som medarbetarna har framför sig. De går igenom, vad som för en lekman låter som de sista kontrollerna. Korta kommandon och fåordiga svar, som avslutas likt sättet man talar i en walkie talkie hörs och emellan dessa tystnad. Rummet på andra sidan Atlanten fylls med allvar och en av de män som sitter närmst i bild kan inte sluta studsa med benen. Den förväntansfulla stämningen lyckas till och med smitta av sig genom skärmen i vardagsrummet.
Man låter intervjua Swati Mohan, väglednings- och kontrollansvarig, om det som kallas seven minutes of horror (sju minuter av skräck). Dessa minuter är de mest kritiska under hela robotens resa och tyvärr det tidsspann då manövreringen från jorden är mer eller mindre noll. De påbörjas från och med då farkosten som transporterar rovern går in i atmosfären, tills Perseverance står tryggt på Mars rostiga yta. Det är just dessa seven minutes of horror som resan börjar närma sig. Det är oändligt många saker som måste gå rätt och det är då de ultimata testen, som inte kan genomföras på jorden, kommer ske. Många års expertis ska snart ställas på sin spets och teamet påbörjar därför en inarbetad tradition.
21:28, svenskt tid, skickas stora burkar runt bland medarbetarna i kontrollcentret. Burkarna ser ut som stora oreganobehållare i genomskinlig plast och pryds av diverse logotyper. En medarbetare intervjuas. Han berättar att en tidigare period då NASA skickade ut saker i rymden så blev det en ond cirkel av misslyckanden. Många av farkosterna kraschade, men ett år hade teamet ätit jordnötter innan landningssekvensen påbörjats och då hade landningen gått bra. Han skrattar och tar sig en handfull jordnötter. Sedan förklarar han att varken han eller teamet är vidskepliga, men att det blivit en fin tradition som de vill upprätthålla. Under denna jordnötstradition kan man undra hur många som tänker på Covid-19.
Sedan börjar de skälvande minuterna av landning. Livesändningen bidrar med viss fördröjning, men med tanke på att det tar cirka elva minuter för radiosignalerna att nå från Mars till Jorden, gör den extra fördröjningen inte så mycket. Från kontrollrummet kan inte mycket mer göras än att titta på och invänta allteftersom de olika milstolparna nås: 21:52 bekräftas den gigantiska fallskärmen ha vecklat ut sig. 21:53 bekräftar Perseverance AI att den tagit sikte på Mars yta. 21:54 tas landningen över av raketer som ska stabilisera den stora roboten, som enligt datorsimuleringen just nu hänger i ett fåtal vajrar ovanför landmassan.
21:55 kommer den stora lättnaden som urladdas i applåder; rovern har bekräftat en säker landning. Hysteri bryter inte ut i kontrollrummet, inga kramar delas ut, men de lyckliga medarbetarna firar med att ge varandra en fist bump och en high five eller två. Dock är spänningen inte över än. Samtliga riktar åter uppmärksamheten mot den stora skärmen på en utav rummets väggar. Ytterligare två minuter passerar och sedan hörs glädjetjut från hela besättningen. Perseverance har lyckats skicka sin första bild från ytan på Mars.
Nu återstår att med spänning följa Perseverance arbete från den röda planeten och i sinom tid ta del av forskarnas utlåtande, om det kan uppdagas ha funnits liv på denna numera iskalla planet. Teknikutvecklingen för med sig nya former av kommunikation. Denna sätts på prov i tider av pandemi, men blir också tydligt när man ser till rymdforskningen. Det är förundrande att denna ekoliknande kommunikation fungerar, med avstånd som knappt går att föreställa sig. Tänka sig att uthållighet spelar så stor roll, numera även på en annan planet! Som vilken torsdag i februari som helst kan tyckas. Ruggigt och blött här i mellansverige; inte mycket för världen, men desto mer på Mars.
