Gästskribent: Charlotte Elgtberg
Jag ställer mig snett över bordet och knäpper av fyra bilder över maten som precis har kommit in. Ber min kompis att luta sig bakåt för att inte skugga ljuset och funderar på om jag kommer behöva lägga ett eller två filter på denna bilden. Tredje rätten kommer in och hon som sitter mitt emot mig suckar. Trött på att jag alltid måste ta bilder på allt. Trots det, vill två av tre att jag skickar bilderna senare under kvällen. Helst i original så de kan redigera den som de vill.
Kvällen avslutas som vanligt med att jag går igenom bilderna som tagits under dagen. Finns det någon som är tillräckligt bra för att läggas upp? Jag väljer en som verkar har potential och lyckas göra den fin med bara ett filter. Restaurangen, som vi delvis valde för att inredningen är fin, håller måttet för kvaliteten som flödet har. Undertonen ändras till kall blå för att jag senare ska kunna lägga upp både bilder med klarblå himmel och bilder där mina ögon ser blåare ut. Ljusstyrkan skruvas upp till runt trettio och kontrasten lika så. Publicerar. Printar hur det ser ut i flödet, tar bort snabbt. Korrigerar till alla ljus och färger är tillräckligt starka och komplettera bilden med en mening som förstärker känslan jag har bakom. Allt går på
automatik. Lägger ifrån mig mobilen, fylls av värme.
Publicerar en bild på mig själv. Funderar på varför det är bilder som dessa som får mest likes. Visst är jag snygg, men jag ser fundersam ut. Det finns inget djup i denna bild för någon som inte vet vad jag tänker på. Påminns om att det är enkla och platta bilder folk vill se. Publicerar den, lägger till en text så att någon, kanske, ändå börjar tänka på det som snurrar runt i huvudet på mig. Läser kommentarer som enbart handlar om mitt utseende. Kommentarer som gör mig glad. Trots att jag aldrig kommer förstå varför man blir glad över att få höra att man ser snygg ut när man funderar. Lägger ifrån mig mobilen, fylls av värme.
Publicerar en bild från en festival jag äntrat med två bästisar. Ler åt hur lyckliga vi ser ut framför denna blomvägg och minns hur synd jag tyckte om han bakom kameran. Mestadels för att han trodde han skulle ta en bild men som istället tog närmare femtio. Scrollar igenom och hittar tre bilder som är perfekta. Förvånad över att det inte finns fler. Funderar ändå på om det blir för mycket att lägga upp alla, trots att jag väntar några dagar emellan. Gör det ändå och den tredje bilden får hälften så många likes. Följarna har tröttnat. Men de är perfekta för mitt flöde. Lägger ifrån mig mobilen, fylls av värme.
Denna värme av bekräftelse som jag får för att jag har lyckats göra ett flöde som symboliserar hur jag vill framstå. Trots att detta bara är en app, spelar vi alla med i detta spel. För vad händer om någon skulle fråga varför jag ser så fundersam ut? Varför jag känner ett behov av att göra mina ögon blåare eller varför det bara blev tre bra bilder på mina vänner, trots att de är de finaste jag har? Vad händer om vi alla har förväxlat verkligheten med denna låtsasvärld och vem ska leda oss rätt om vi är vilsna tillsammans?
